Historien om Syrianer

Syrianerna är ett folk som sedan tre tusen år utan avbrott levt på sina traditionella bosättningsområden i Mellanöstern. De har gjort betydande kulturella insatser under historiens gång. De dominerade handeln längs gamla siden vägen. Deras relativt lätta språk arameiska med dess 22 alfabetiska bokstäver spreds snabbt över stora områden i Asien. Flera språk skrevs vid den tiden med Syrianernas gamla, lätta alfabet. Många av världens alfabet härstammar från Syrianernas gamla Arameiska alfabet och dess vokalsystem.

Syrian=Syrer/Aramé
Syrianerna kallades tidigare Araméer och deras språk Arameiska. Det äldsta bevarade dokument, där Araméerna nämns och omtalas härstammar från 2300-talet f. Kr. De första som benämnde Araméerna Syrier (Syrianer) var Grekerna på 400 talet f. Kr. Den kände Grekiske geografen och historikern Strabon (död ca 23 e.Kr.) säger i sitt verk Geografi “De som kallar sig Araméer, dem kallar vi för Syrier”. Även i Septuagintan, den första översättningen av Gamla testamentet till Grekiska, utförd på 200-talet f.Kr, var namnet Aram översatt till Syrian, Araméer till Syrianer och arameiska till syrianska. Septuagintan bidrog till att sprida namnet Syrian på dem som kallade sig Araméer. Araméerna själva fortsatte dock att kalla sig araméer. Men så småningom började också de bruka den grekiska benämningen Syrianer som synonym till benämningen aramé och syrianska som synonymt till arameiska.

Under de första århundradena e.Kr. övergick de flesta Araméer till kristendomen. Under den perioden kallade de sig betydligt oftare (Suryaye, Suryoyo) Syrianer än Araméer. Under medeltiden undanträngde benämningen Syrianer den äldre benämningen Araméer, men Arameiska författare har under olika tider använt de två benämningarna som synonymer för samma folk och samma språk. Alla medeltida syrianska historiker som forskade kring syrianernas historia nämner att Syrianerna tidigare kallades Araméer och deras språk arameiska. Varför Syrianer inte kallar sig för den på svenska korrekta benämningen SYRIER är för att inte kopplas ihop med den arabiska befolkningsmajoriteten i landet Syrien.

Syrianerna (Araméerna)
De gamla Syrianerna (Araméerna) hade ett stadsstatsystem. Från 1400-talet f. Kr. hade de tiotals stater, spridda över ett stort område som omfattade dagens: Syrien, Libanon, Israel, Jordanien och hela södra Turkiet samt Irak. Vi kallar den Aram Nahrin/Beth Nahrin (Mesopotamien). De flesta Arameiska staterna hade sina egna namn med tillägget Aram, såsom Aram-Damaskus, Aram-Soba o.s.v. Även tillägg med namnet Beth är ett Arameiskt namn. Efter att ha krossat det assyriska riket år 612 f.Kr. grundade Babylonska Araméer i Babylon ett stort imperium, som är känd under namnen “det andra Babylonska riket” och “det Kaldeiska riket” efter den Arameiska stammen Kaldu. Känd från detta rike är kung Nebukadnessar som drev Judarna från Palestina i exil i Babylon. Men detta mäktiga rike kunde inte bestå någon längre tid. Det underkuvades av Perserna 539 f. Kr. Under 200- och 100-talet f.Kr. återgrundade Araméerna några stadsstater. De överlevde inte någon längre tid eftersom de förlorade sin självständighet på 200-talet e. Kr. Som viktiga stater bland dem räknar vi; Nabataea och dess huvudstad Petra (i dagens Jordanien), Damaskus, Palmyra (i Syrien), Hatra, Singara (i Irak), Edessa (idag Urfa Turkiet), Malatya och Amid (Diyarbakir i Turkiet). Därefter och framtill idag har Araméerna styrts av andrafolkgrupper såsom Romare, Perser, Araber, Mongoler, Turkar.

Syrianerna möter kristendomen
Enligt traditionen kristnades den Arameiske kungen Abgar den V “Ukåmå” (den svarte) av Edessa (Urhoy, dagens Urfa i Turkiet). Kung Abgar led av spetälska och hans läkare kunde inte bota honom. Han hade hört berättas om en vis man i Palestina (Jesus) och att denne hade verksamma botemedel mot sjukdomar. Han skickade en delegation med ett brev till Jesus och inbjöd honom till Edessa för att bota honom. Jesus svarade att han inte kunde komma till Edessa, då han hade andra uppdrag. Men han sände en av sina anhängare, Taddaeus och denna botade kung Abgar som till följd därav omvändes till kristendom. Hans rike Edessa blev senare ryktbar för denna händelse och för innehavet av de nämnda brev som utväxlades mellan Abgar och Jesus. Besökare från nästan alla kristna länder kom till Edessa för att se breven och kanske få en avskrift av dem. Denna händelse finns beskriven i Eusebios av Caesarea i verket Kyrkohistoria (300 e. Kr.) Edessa blev senare ett betydande centrum för de kristna Syrianer (Araméerna) och sin Syrianska kristna kultur liksom staden Antiokia blev center för den grekisk talande kyrkan. Den arameiska dialekt som talades i Edessa blev riksspråk i den unga Syrianska kristna kyrkan.

Syrianerna under medeltiden
På 600-talet e.Kr dök Islam upp på dem Syrianska områdena (Syrien, Libanon, Sydöstra Turkiet och angränsande områden ). Syrianerna underkuvades och blev underställda muslimerna som tredje klassens medborgare och tvingades betala dubbel skatt till staten medan muslimerna var befriade från skatt. De diskriminerades både ekonomisk, socialt, etniskt och kulturellt och tvingades övergå till den nya religionen för att kunna leva som fria medborgare. Med tiden ökade det religiösa förtrycket och förföljelserna mot Syrianerna och övergången till Islam ökade kraftigt. Islam upphöjde arabiskan till heligt språk och det blev nödvändigt för medborgarna att lära sig arabiska. Idag är en stor del av Syrianerna är arabisk talande medan en mindre del av dem kan sitt syrianska modersmål i dess moderna dialekter. Syrianerna lämnade sitt eget språk för att lättare kunna leva i ett Muslimskt dominerat samhälle.

En majoritet blir minoritet
Framtill till slutet av 1300-talet e. Kr. var Syrianerna i betydande majoritet i olika områden av Mellanöstern men mot slutet av detta sekel erövrades stora delar av området av Mongolen Timur Lenk som hade antagit islam som religion. Stora delar av den Syrianska befolkningen utplånades och de överlevande blev en minoritet. Endast i Bagdad dödades 90 000 kristna. Denna period blev det svåraste fallet för de kristna. Den Syriska kyrkan som innan händelsen var uppdelad i över 100 biskopsstolar decimerades ner till endast ett dussin. Många Syrianer flydde till bergsområdet som kom att kallas Tur Abdin (Gudstjänarnas berg) och området blev centrum för de kvarvarande Syrianerna. Efter detta århundrade klarade Syrianerna aldrig av att återhämta sig. Det här blev början till en levnad under förtryck, förföljelse och ständiga massakrer på det nu så decimerade folkslaget Syrianer.

Man brukar räkna till 25 stora folkmord på Syrianer där Timur Lenk utförde det allra grövsta. 1843, 1846 och 1860 skedde stora massmord på Syrianer som krävde tusentals liv. Den händelse som idag sitter i huvet på alla Syrianer från mellanöstern är det som skedde 1914-1915 (seyfo, svärdets år) då Turkar tillsammans med Kurderna utförde ett folkmord på alla kristna. Man räknar med att 350 000- 500 000 Syrianer mördades.

Statslösa
Sedan år 300 e. Kr. lever Syrianerna utan en egen stat. Vid det Osmanska rikets sönderfall efter första världskriget ville segermakterna upprätta en ny ordning i Mellanöstern. Kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien delade upp området utan hänsyn till etniska folkgrupper. De ritade en ny karta över området och skapade nya länder såsom Syrien, Irak, Libanon, Jordanien o.s.v. De gränser som drogs upp åtskiljer inga “nationalstater”. Tvärtom, har gränserna dragits tvärs igenomfolkgrupper snarare än mellan dem. Mellanösterns moderna gränser har styckat Syrianernas landområde och splittrat folket, som idag lever under svåra förhållanden i dessa länder.

Syrianer idag
Det finns idag ca 10 (siffran är en uppskattning, den inräknar Syriska Kyrkoinriktningarna såsom Maroniter, Kaldeiska Kyrkan o.s.v.) miljoner Syrianer i världen. Hälften av dem lever i Mellanöstern. De flesta återfinns i Libanon och Syrien, men i mindre antal i Irak, Turkiet, Iran, Jordanien, Israel och även Ryssland. Syrianerna är uppdelade i olika kyrkotillhörigheter. Syrianernas situation varierar från ett land till ett annat. I Sydöstra Turkiet är Syrianerna mer tryckta än i andra länder. Där har de kommit i kläm i kriget mellan Kurderna och den Turkiska staten. Under de senaste åren har tiotals Syrianer mördats av nationalister och fundamentalister. Även i norra Irak och sedan upprättande av den s.k. skyddszonen har flera Syrianska ledare mördats. Sedan 1960-talet utvandrar många Syrianer till Amerika och Europa. De flyr undan förtrycket, förföljelserna och diskriminering till att inte få lära sig sitt språk och sin historia. De tvingas att bli av med sin identitet och påstå att de är Araber, Turkar eller Kurder för att kunna överleva i området. Omkring 250 000-300 000 Syrianer lever idag i Europa. De flesta har anpassat och etablerat sig bra i dem Europeiska samhällena. De betraktar Europa och de nya Västerländska länderna som sina nya länder. I Sverige finns det omkring 80 000-90 000 syrianer.